En helt vanlig dag i Halmstad med syster, alla hundarna och hästen! Life doesn´t get any better than this!

Jag har verkligen blivit som besatt av agility (om ni inte redan visste det). Jag har insett det nu också, det är som ett beroende. Tur att jag har en border collie som är lika beroende av det som jag är också.

Tindra och jag ska utforska en ny del av agilityn i December, vi ska gå kurs för Stina Mattsson!! Pirrigt, vi har ju aldrig gjort något annat än vår "grej", utan blindbyten och andra speciallar svängar. Men jag tror jag måste pröva för att veta hur jag vill ha det, hur jag och Tindra vill ha det. Jag har en målbild framför mig när jag kör agility, jag vill hitta det flowet, jag vill köra agility precis som i min målbild. Och vägen dit är garanterat inte enkel eller spikrak, men med tanke på min motivation, så kommer jag inte sluta kämpa för att komma dit. Vet inte hur jag ska ta mig dit heller men en sak är säker, och det är att vi gör vårt bästa! Kollade på en dokumentär om att vara elitidrottare, de strävar efter att varje träningspass skall vara det bästa. Det gör vi med!!!

För att våga vinna måste man också våga förlora. Välj inte den säkraste vägen, välj den snabbaste.

Tävlingspsykologi är svårt, men ibland snappar man upp små meningar, de här två blir nog mina meningar som jag ska ha med mig när jag och Tindra börjar tävla. Det är inte det där resultatet som räknas, det är känslan! Det kan jag behöva komma ihåg, för fort går det, men inte alltid rätt, men vad gör det när man har så kul som vi har!?

Hellre fort och fel än tråkigt och rätt!