Lusse-lelle-lusse-lelle elva nääääätter före jul! Idag är det lucia! Fantastiska Annie som jag jobbar med och jag hade luciatåg för patienterna imorse, något de sent lär glömma    Snodde lite glitter från julgranen i entren (men det syns så klart inte), för att glittret skulle räcka till både fick vi använda gasbinda, men det smälter ju in så bra i den övrgia miljön    Lagom stort nattlinne byttes ut till extra stort, så det skulle se ut som de där vita nattlinnen man brukar ha på sig i luciatåg! Ljus var vi ju också tvugna att ha, ett elekrtirkt värmeljus fast tejpat på en ficklampa! Perfekt! Outfiten var outstandning och skön sången ännu bättre, Marcus som jobbade med oss sa att vi nog lyckades sjunga i alla tonarter och stämmor, samtidigt!    Ni kan ju tänk er vilka glada patienten vi lämnade över till dagpersonalen  

Mina patienter har ju oftast en lång sjukhusvistelse, man lär känna patienterna väldigt nära, många gånger även deras anhöriga. De blev så himmla glada av att se mig och Annie imorse, det var värt hur mycket som helst! Så trots en natt med oavbrutet jobb och stök kände man sig mer än nöjd när man gick hem, och granen i entren (som blivit av med en bit glitter), ja den bjöd nog på det, ingen som ser det om det inte vet det!   

Efter ett par timmars sömn (alldeles för få såklart, så är det alltid när man vakar av) hämtade jag Elin och Eva-Karin för vi hade bestämt träff med fårdamerna. Bästa lucian ever, tänk att få valla får på lucia    Låter det inte fantastiskt    Särskilt i minus tio grader, men en del grejer blir man bara alldels varm och lugn i själen av att göra, oavsett om det är kallt eller varmt, torrt eller blött. Vi startade med något dåligt pass i hagen jag och Tindra, kändes inte som vi samarbetade. Men sen, sen fick vi helt plötsligt en ahaupplevelse utan dess like. Vi kom på vad tryck var, inte bråk och tjat utan trycket som får vallhunden att vända ifrån fåren, och Eva-Karin och Fanny kom också på de! Det har vi Elin att tacka för, mycket i vallningen handlar om att hitta en känsla och det är svårt att försöka förklara den känslan och få någon annan att förstå det som man själv har kommit på med tiden. Men nu vet vi ju, så vi hoppas att vi kan hitta den känslan nästa gång med!

Elin stod bakom kameran idag!