Ibland kan man bli väldigt väldigt besviken på folk. Det har jag blivit, alldeles nyligen. Jag tyckte vi hade en delad syn på många punkter och jag kände att det här kunde bli bra. Jag vet att jag aldrig mer kommer få en uppfödare som Ulla-Britta, och den kontakten jag fick med henne och henns familj, men jag tyckte ändå att det här var bra, och det kunde bli kanon. -jag har en valp till dig, vill du ha henne så får du bestämma dig fort jag har många som står på kö. Jag tänkte ett par timmar, beslutet var ändå enkelt, klart jag ville ha henne. Första natten blev jag rädd, precis som jag alltid blir när jag ska göra nya saker. Men redan nästa dag var jag säker på att detta var det bästa som kunde hända mig, mina vänner stöttade mig. Vänner hjälpte mig med namn, jag planerad för fullt var valpen skulle vara de dagar jag jobbade, allting löste sig, jag tittade på "min" valp, visste inte vilken som var min men någon av de tre var det ju. Jag var på semester med familjen i Spanien och jag längtade efter min valp. Så får jag ett sms, ett telefonsamtal, och allt är borta. Min lovade valp var inte längre min, jag försöker förstå, men det är svårt. Olyckor händer och det är jättetråkigt, men valpen var min. Min dröm gick i kras och jag skrev det, du tolkade det som ett hot. Det gjorde ännu ondare. Jag förstår ännu mindre. Försökte förklara men har inte fått något svar.

Jag har gått vidare, men jag har lärt mig att man inte alltid kan lite på det någon lovat. Jag kommer hitta min stjärna, och vi ska tindra som bara stjärnor kan! :)

Världens bästa Texas ska bli storebror, han ska lära valpen allt han kan och sen ska jag lära den lite till :O) Jag vill inte vara den som kommer i andra hand hos min uppfödare, då är det inte rätt. Om det blir valp i år eller nästa år det återstår att se. Men när valpen kommer lär ni märka det :)